Gammelmormor körde med husbil till Gran Canaria

När en mogen kvinna snart gammelmormor vill köra med husbil från Finland till Gran Canaria kan det väcka oro bland släktingar och förvåning eller respekt bland bekanta. Men vad tänker hon själv när hon skall vända bilen på en smal bergsväg med aktern hängande över stupet? Else Väkiparta vet. Hon vet också hur härligt det är att campa vintern mellan bergen åtta kilometer nord från Arqueneguin.


Tämä teksti suomeksi täältä

 För ett år sedan övervintrade Else Väkiparta i Playa del Inglés. En sömnlös natt grubblade hon över sitt framtida liv.

- Då sa det bara pang! Följande vinter skall jag komma hit med egen bil!

Pensionerad för några år sedan, eget företag på alternativ hälsovård är på sparlåga. Hon säljer än hälsosmycken som sidoprojekt via e-handel vilket kan göras varsomhelst där det finns internet. Hennes barn är vuxna med egna barn, första barnbarnsbarn kom under resan. Hon har t.o.m. funderat på att flytta hit eller på Solkusten permanent.

Gran Canaria anses vara en av världens bästa träningsplats för cycklister p.g.a. klimatet och vägar som passar för hård träning. Det kan vara farligt också.

Else Väkiparta (68) kallar sig gammelfru och säger om sin bilresa:

- I denna ålder måste man bestämma nu om man vill göra detta. Om några år går det inte mera ensam.

Erfaren Europafarare

Beslutet underlättades av att Else är van vid att göra saker själv. Hon har gjort flera bilresor till Europa med småbil och en med husbil. Skillnaden är att det var mannen då som körde husbilen och tog hand om allt det tekniska. Nu är hon helt på sitt eget.

Några nära släktingar oroade sig mycket för hennes planer. Efter att ha pratat med dem väl om det kom de på att denna resa var för henne ett måste.  Men hennes son som bilar mycket på jobbet i Europa var positiv redan från början, hjälpte med att ta reda på och ordna en hel del praktiska saker innan resan.

Miquel och Rafael spelar duetto med gitarr och en bouzuk liknande instrument som kanarierna ofta använder i sin mexicans klingande folkmusik.

- Nej. jag har inte ångrat mig någon gång, säger Else när vi träffas på El Pinillo campingen åtta kilometer nord från Arquineguin i kanten till byn El Sao.

Sedan funderar hon lite.

Mellan husvagnsraden hörs gitarrspel som klingar mexikanskt. Barnen springer och hojtar runt. Från boulebanan hörs glatt liv. Spanjorer har sitt familjenöje därute.

- Jag har inte ångrat – fast en gång tänkte jag nog om detta är värd det hela. Det var innan resan när bilens reparationer blev svindyr överraskning. – Men då bestämde jag att om inget annat så tar jag lån, betalar notan och åker ändå.

Bilhandelns överraskning

Det hände nämligen en miss när hon köpte bilen. Hon hade bestämt sig för en som hade höjning på taket fram, det var sovplatser där som passade för barnbarn. Men några bekanta varnade för den modellen. Höjningen gör bilen vindkänslig och hon hade planerat att köra över Pyrenerna till Spanien. Det kan blåsa ordentligt där.

Under dubbelsängen fick hon bättre dinemsionerad förråd för sina långa saker som skulle med på resan. 

Då kom hon på att i bilhandeln var denna Adriatic byggd på Fiat Ducatos chassi med sittplatser för sex och sovplatser för fyra. Den är mycket populär mindre husbil. Else undersökte bilens uppgifter i nätet, ringde till bilfirman, avbeställde sitt köp och sade att hon vill ha denna istället.

- Sätt den i ordning så hämtar jag den, sade hon.

Stora fel uppdagas i service

Som tur det var bestämde hon också för en 6000 mila service innan resan eftersom det annars skulle göras någonstans undervägs. Det visade sig att bilen hade flera allvarliga fel som måste lagas. Farligast vad med helt nedslitna bromsbelägg. 

Redan under träningskörning hade hon konstaterat att bilen var väldigt svår att bromsa. Dessutom hittades allvarliga fel i gas systemet.  Man fick bl.a. byta ut alla gasrör.

Bilens pris var runt 30 000 € och reparationerna kostande ett par tusen. Bilhandlaren kom nog tillmötes i kostnaderna.

Else ser alvarligt ut när hon säger:

- Bilens kondition skall undersökas väl i god tid innan man reser. Speciellt viktigt är att gas systemet prövas. Kolla också däcken, de är dyra att köpa.

Hon hade bara två veckor inför resan. Det var tur att bromsfelen ordnades innan hon var på Pyrenerna.

Bilens dimensioner skall inövas

Hon hade inte kört så här stor bil innan. Den är sex och halv meter lång och dryg två bred. Det gällde att lära in dess dimensioner vid körning.

- Man skall ha känslan av var bilen är nånstans.

- Jag körde till en tom parkeringsområde, övade fickparkering och hur det är backa ekipaget, osv.

Trots övningar har det långa backpartiet med ändan drygt en meter utanför bakhjulen överraskat två gånger. Den ena var i en mörk kväll då hon backade på ett hinder. Det andra var i en trång vändning när hon var tvungen att ändra kurs pga. felparkerad bil i San Agustín. Lamphuset i högra akterhörnan fick båda gånger smäll som fick den att ramla loss. 

 Lite händing skall man vara på resan om det händer något överraskande. Och det brukar hända...

Som tur det är har hon med sig självskruvande skruvar som hon kunde använda att ersätta de ursprungliga som lossnat från sina hål och lamphuset kunde följa med vidare på resan. Efter den andra smällen var det dock dags att besöka en verkstad också.

Extra installationer

Innan resan lät hon installera mer inbrottssäker lås i dörren. Även inhängning av tv-apparaten fick ändras. Platt-tv:n skall kunna lutas på samma sätt som man lutar laptopen för rätt insynsvinkel – i bilen tittar man lite uppåt från bänken.

  Praktisk servis i laminat, som inte går sönder i den skakande bilen

Passande matservis hade hon redan, tillverkad i laminat som inte går sönder så lätt i skakande bil. Först på resan kom hon på att bilens kabinuppvärmning hade bara gasvärme, i tidigare husbilar hade det varit kombinerad gas-el värme, vilket hade den fördelen att om gas tog slut under natten tog elvärmen över. Nu blir det kallt om man inte har gas kvar.

- De här är nog småsaker men viktiga för bekvämligheten, konstaterar Else.

Navigatorn behövde hon också öva in. Flera campingplatser finns i katalogerna som koordinater som man knappar in och kör på tills man är framme. Men alltid kan man inte lita på den. Minst en gång körde hon förbi campingplatsen som var mål till dagens körning.

Hon skaffade dessutom en videokamera som ger live bild bakåt. Den är klart bättre än radar som vissa har, menar hon. Den är bra när man backar och dessutom kan man hålla öga på trafiken bakom som vill köra förbi.

Nära ögat på tyska motorvägen

Trots detta viktiga hjälpmedel Else har upplevt två halsbrytande nära-ögat situationer på tyska motorvägen. Först var det en långtradare som inför utkörning till en annan väg höll på pressa henne ut från vägen mot en bergsvägg med sin gungande släpvagn.

- Nu krossas jag, hann hon tänka.

Else slog i bromsarna och lastbilens förare märkte också sitt misstag och väjde. Else lever än.

Nästan lika farligt blev det när en personbil kom oväntad från tredje filen till den samma mittbanan som Else hade precis börjat vända till från första filen. Hon bromsade hårt och personbilen gasade på också. Det räddade situationen.

Else blir alvarlig igen och säger efter en paus:

- Jag har tänkt att om det är mitt öde att dö på tyska motorvägar, så är det så.

Jag hittar inget att säga till.

Men visst har hon fått vara stolt över sin körning också. I hamnen Huelva lastades alla bilarna till Gran Canaria färjan baklänges. Både små och stora bilar fick backa in. Det var skarpt läge för Else som ännu var lite ovan att backa sin husbil. Sjömannen som vakade inkörning ledde henne händigt på rätt plats och vinkade ok. Däremot var det en manlig förare som fick hoppa ut och sjömannen körde hans bil in istället.

- Då så, tänkte Else. – Kanske kan jag något ändå!

Campingplatsen i bergdalen

Else hade ingen klar plan var någonstans hon skulle campa på Gran Canaria. Hon körde ned till Arquineguin där det finns en campingplats nära havet. Det lockade. Men sedan fick hon tips om denna camping, El Pinillo, åtta kilometer upp mot bergen, blev förtjust och stannade här hela perioden från slutet av november till början av mars.

- Oj vad det är härligt här, hon jublar.

Campingplatsen ligger i bergdalen dit ibland ganska så hårda kustvindar inte når, inte heller calima med ökendamm från Afrika, som ibland plågar folk på kusten. Solen skiner från förmiddag till kväll. Luften är lätt att andas. Det finns bara en kort gång till lilla byn el Sao där bl.a. gamla byhandlaren har sin butik som är som från forna tider.

Campinfolket är ju en släkt för sig som har lätt att bekanta sig med sina grannar. Här är det speciellt lätt med spanjorer och andra folk. Deras hjälpsamhet ökar trivseln. Holländska energiknippen Ilona kommer titt som tätt upp i Elses historier. Hon bl.a. hjälpte henne att köpa en förtält till husbilen som hon inte trodde kunde hittas på ön.

Else är van vid att ta hand om sina grejer själv och hade tänkt resa förtälten själv. Men det blev annorlunda. Från ingenstans kom det fyra fem karl som gjorde det i en vips för henne.

Candi heter spanska damen som är duktig att prata med händerna.

Det var mer än hon egentligen ville muttrade hon till Ilona, som sade:

- Här är det karljobb och kvinnogöra, strunta i det.

Else suckar.

Kanarisk campingliv

Området är välförsedd, omringad av mur och stängd under natten. Det finns goda disk- och tvättställen, toaletter så klart, alla duschar har varmvatten vilket är ovanligt – det vanliga i Spanien är att bara en dusch på campingen är varm. I hyran ingår dessutom wifi för internet med flat rate vilket sparar en lång slant till den som campar länge och surfar mycket. Dataförbindelser är inget självklart här på ön (läs på mina inlägg om detta ämne här på bloggen, om du tror annat).

De boende på El Pinillo är multinationell grupp, men spanjorerna är i klar majoritet. Några bor längre perioder, andra stannar några lediga dagar eller en helg.

 I campingens regler står det att det skall vara lugnt under siestan kl. 14-16 samt under natten kl. 24-09. Denna regel respekteras nog inte i festnätterna - och dessa har spanjorerna många. Högljudda fester kan fortsätta långt till småtimmarna. Det besvärar inte Else, som sover gott oberoende av festandet.

Hon är synbart förtjust i sina grannar. Med spanjorer klarar hon sig med sin begränsade spanska med händerna som hjälp. Spanjorerna är riktigt duktiga att prata med händerna, säger hon. Dessutom har hon haft långa konversationer med googles översättare som redskap. Det går bra det också bara man minns att google översätter ibland helt tokigt.

Det ordnas program på campingen, både officiellt och inofficiellt. Bland annat var det en gång en lokal folkmusikgrupp i tavernan som åt, spelade och sjöng för sig själva och alla som var där.

- De var riktig duktiga, hade varit även i tv,  Else vet.

Från tavernans väl försedd matsedel rekommenderas vi på vårt besök den typiska spanska torr-salta fiskrätten som hade kanariernas nationalrätt gofio som tillägg. Den senare smakade gott, men fisken var nog mer för spansk smak, nyckelorden: torr och salt.

Han som serverar heter Niko och rekommenderade oss den torr-salta fisken som spanjorerna älskar.

Det där gulbruna kakan fram är  gofio, kanariernas nationalrätt som förekommer i en mängd av olika sätt i den lokala maten.

Bilresans kostnader

Kanariska campingplatsen är något billigare än de på kontinenten. Dagshyran på El Pinillo är 11€ per husbil, men långliggare får rabatt. På kontinenten brukar det kosta runt 20€, grundpriset är billigare men sedan får man betala för olika service man använder.

Den tyska campingplatsens pris- och urvalskatalog kan vara nog så omfattande.

Sedan får man räkna bilens kostnader – drivmedlet här på ön är nog tredjedel billigare än i Norden – och det blir alltsammans en ansenlig summa. Dessutom får man betala vägtull om man använder motorvägar i Frankrike och Spanien. Else körde därför för det mesta på småvägar, hon hade ju ingen brådska.

- Inte är detta billigare än att hyra lägenhet, summerar Else.

För henne spökar det än en möjlig kostnad till. Först här på ön fick hon veta att man egentligen får stanna med egen bil bara två månader. Hur det blir om man ertappas att stanna längre får hon eventuellt veta sedan. Else skall dock åka tillbaks till kontinenten med ett annat rederi och annan rutt, till Cadiz. Kanske slipper hon på det viset redovisa denna synd.

Till stadsbutikerna i Arquineguin åtta kilometer bort cycklar Else med sin nyköpta hoj. Närmaste byn är på gångavstånd.

 Uppdatering 31.3.2012: Det gick bra. Färjebolagets kassa frågade nog på spanska när hon hade kommit till ön. Men Else "förstod inte" frågan, kassan frågade inte på engelska och det fanns ingen ankomst stämpel i passen så fick hon köra in i färjan utan fler frågor.

Vända bilen aktern över tomma intet

Till slut ännu en hisnande upplevelse vid ankomsten till ön. Det var uppe på bergen där Else letade sin första campingplats. Där slingrar vägarna smala och krokiga så att man ser ingenting bakom nästa kurva och det är brant bergssluttning än på vänster än på höger. Redan det är upplevelse som känns i maggropen när man inte är van att köra på bergen. Jag vet. Ja har upplevt det. Och man har varit rädd bredvid mig.

- Man skall bara vara extra försiktig, konstaterar Else.

Hon körde upp på en brant backe och missade vägen hon skulle vänt till som var en ännu brantare backe. Det kom ingen vändningsplats på vägen fram. Men sedan kom det en lite bredare ställe där man kan möta en annan bil. Det var en avsats, brant stup nedåt på båda sidorna.

Else såg att det var plats nog att vända om man hade bilens akter hängande över kanten, bara man hade hjulen på vägen.

Hon hade sett en buss göra det samma.

Så hon vände där. Det behövdes tre – fyra vändor fram-o-tillbaka. Med aktern över ingenting.

Jag frågar: - Vad tänkte du där då?

Hon lyser upp:

- Jeah! Det där kan man också göra! Det var grejer. Det var att övervinna sig själv, Else jublar. – Jag klarade mig!